Minnen från Sovjetunionen

Några minnen från min tid som gästforskare i Sovjetunionen

 

Lennart Stenflo, professor emeritus i fysik vid Umeå och Linköpings universitet. Foto PO Käll.

Lennart Stenflo, professor emeritus i fysik vid Umeå och Linköpings universitet, berättar här om sin tid som gästforskare i Sovjetunionen i början på 1980-talet. Lennart Stenflo är en internationellt ledande forskare inom området plasmafysik och är ledamot av både den svenska och ryska Vetenskapsakademien. Under sin tid i Sovjetunionen samarbetade han med bland andra Vitaly Ginzburg, som belönades med Nobelpriset i fysik 2003. Han berättar också om vetenskapsmannen och Fredspristagaren Andrej Sacharovs svåra situation under dessa år. En förändring av det politiska klimatet skedde dock när Michail Gorbatjov 1985 valdes till generalsekreterare för SUKP. Den här återgivna texten ingår i en längre berättelse av Lennart Stenflo, Minnen från Sovjetunionen, som fritt kan laddas ner från nätet [1]. Författaren har lagt till fler detaljer i en aktuell kommentar som följer på nedanstående text.

AV LENNART STENFLO

Kungliga Vetenskapsakademien inledde under 1960-talet ett ganska omfattande samarbete med Sovjetunionens Vetenskapsakademi. Med hjälp av deras utbytesprogram blev jag år 1974 gästforskare vid Lebedevinstitutet för fysik i Moskva. Där placerades jag på avdelningen för teoretisk fysik, vilken då leddes av Vitaly Ginzburg. Redan 1950 hade Ginzburg (tillsammans med 1962 års Nobelpristagare Lev Landau) publicerat ett banbrytande arbete om supraledare [2]. Denna publikation bidrog starkt till att Ginzburg långt senare (2003) fick ett delat Nobelpris i fysik. En annan mycket framstående fysiker vid samma avdelning var Andrej Sacharov, som 1975 tilldelades Nobels Fredspris. Dessa båda personer påverkade mig väsentligt i många avseenden.

Min erfarenhet av Sovjetunionen sträckte sig dock betydligt längre tillbaka i tiden. År 1960 hade jag som ung (tjugo år gammal) fysikstudent rest till Sovjetunionen. Där arresterades jag nästan omedelbart för påstått spioneri. I andra artiklar i Kungl. Skytteanska Samfundets Årsböcker [3] har jag beskrivit förhörsmetoderna och de strapatser jag utsattes för i detta land under 1960-talet. Jag var alltså i viss mån förberedd när jag 1974 återvände som akademiens gästforskare.

Mina många resor inom Sovjetunionen under åren 1974-1982 fungerade relativt bra. Mitt huvudintresse låg inom plasmafysiken. Därför var det inga större svårigheter att etablera nära kontakter med nära nog samtliga ledande plasmafysiker där. Vid Lebedevinstitutet fanns förutom Ginzburg och Sacharov många andra framstående fysiker. Arbetet där blev följaktligen mycket lyckosamt. Men under denna tidsperiod förvärrades dock tyvärr det politiska klimatet gradvis. Sacharov arresterades 1980 och förvisades till staden Gorkij, numera omdöpt till Nizhny Novgorod. Eftersom det då var förbjudet för utlänningar att resa dit, försvann sålunda mina möjligheter till direktkontakt med Sacharov. Många ryska fysiker reste dock till Gorkij, och Sacharov kunde därför via mellanhänder kommunicera med större delen av världen.

Istället för att ytterligare beskriva denna tidsperiod skall jag här koncentrera mig på åren 1983-1985, eftersom jag upplevde dem som de mest dramatiska i Sovjetunionen.

1983 – Andropovs år vid makten

Politbyråns generalsekreterare Leonid Brezjnev avled i november 1982 och efterträddes av den hårdföre KGB-chefen Jurij Andropov. Dagen för det plötsliga maktövertagandet blev dramatisk. Andropovs anhängare hade med kort varsel kommit till Moskva och behövde övernattningsmöjligheter. Hotellet där jag bodde konfiskerades därför under ett dygn. Som hotellgäst blev jag sålunda avvisad från mitt eget rum. En av de övriga hotellgästerna tog sig då till amerikanska ambassaden för att få veta vad som låg bakom detta. På kvällen kom han tillbaka med följande nedslående svar: ”Ambassaden har kontaktat USA:s utrikesdepartement som meddelar att något drastiskt håller på att hända idag i Sovjetunionen. Deras analysavdelning har dock ännu inte lyckats förstå vad som pågår.” Natten, som blev sömnlös för mig, kom sålunda att symbolisera de betydligt större världspolitiska problem som var på gång.

Jurij Andropov (1914-1984). Efterträdde Leonid Brezjnev som SUKP:s generalsekreterare i november 1982. Avled i februari 1984. Foto Eduard Pesov 1974. [Källa: Creative Commons]
Andropov hade redan som ambassadör i Ungern agerat hänsynslöst när det ungerska upproret slogs ner 1956. Som lojal uttolkare av Lenins idéer bekämpade han senare dissidenterna i Sovjetunionen med utomordentligt stor skoningslöshet. Flera fysiker, som öppet vågade ifrågasätta den kommunistiska ideologin, tvångsinspärrade han på sinnessjukhus. I ett nu offentliggjort brev till partiets centralkommitté hade han exempelvis beskrivit Fredspristagaren Andrej Sacharov som

en person med svåra mentala störningar vilka kräver omedelbar psykiatrisk behandling” [4].

En del av Sacharovs kollegor beskrevs som

fientliga och provokativa personer som kampanjar för att Sacharov även skall få Nobelpriset i fysik”.

Den 23 mars 1983 höll USA:s president Ronald Reagan sitt uppmärksammade tal om det så kallade SDI-projektet (Strategic Defence Initiative). På lösa vetenskapliga grunder trodde han att stark elektromagnetisk strålning skulle kunna förstöra kärnvapenmissiler efter att de avfyrats mot olika mål i USA. Reagan uttryckte det i sitt tal på följande sätt:

I call upon the scientific community who gave us nuclear weapons to turn their great talents to the cause of mankind and world peace – to give us the means of rendering these nuclear weapons impotent and obsolete.” [Jag vänder mig till det vetenskapliga samhället som gav oss kärnvapnen att nu använda sin stora talang till mänsklighetens och världsfredens fromma – att ge oss de medel som gör dessa kärnvapen verkningslösa och obsoleta.]

Eftersom jag flera år tidigare hade initierat ett projekt rörande växelverkan mellan stark elektromagnetisk strålning och jonosfärsplasmat blev jag satt under extra bevakning. KGB:s representant vid institutet var också övertygade om att jag via mellanhänder hade kontakt med Sacharov och följaktligen kunde smuggla ut brev till omvärlden. Han skruvade till och med en gång sönder min kulspetspenna för att kontrollera att inget av Sacharovs meddelanden låg gömt i den. Varje dag kallades jag till ”samtal”, vilka i praktiken var förhållandevis vänliga förhör om mina aktiviteter.

En natt i september 1983 visade de sovjetiska satellitvarningssystemens datorer att flera amerikanska långdistansmissiler var på väg mot Sovjetunionen. Överstelöjtnant Stanislav Petrov var då ansvarig för att vidarebefordra detta till kommandot för omedelbar kärnvapenvedergällning. Men lyckligtvis underlät Petrov att utföra givna order eftersom han inte ville utlösa ett kärnvapenkrig. Trots sin ordervägran slapp Petrov senare straff eftersom det visade sig att de ryska datorerna innehöll ett programmeringsfel. Långt senare (2004) fick Petrov, som nu gått till historien som ”The Man Who Saved the World” [5], slutligen utmärkelsen ”World Citizen Award”. Hans hustru, som hela tiden varit ovetande om sin mans arbetsuppgifter, lär då ha frågat honom vad han gjort för att förtjäna denna världsvida berömmelse? Svaret var: ”Jag gjorde ingenting”.

Poster till filmen The Man Who Saved the World som baserades på Stanislav Petrovs (1939-2017) insats. [Källa: https://cstpdx.com/show/man-who-saved-World]
De sovjetiska myndigheternas paranoida misstänksamhet och nervositet nådde slutligen sin höjdpunkt i början av november 1983. Till min förvåning placerades jag under skyddstillsyn, det vill säga i mitt fall några dagars relativt bekväm hotellarrest. Vad jag då inte visste var att en tio dagar lång NATO-övning med kodnamnet ”Able Archer” hade inletts i Belgien. Spänningen lättade dock plötsligt den 11 november när övningen avslutades och alla övningsdeltagare, som naturligtvis inte haft någon avsikt att utplåna Sovjetunionen genom ett massivt överraskningsanfall, återvände hem till sina familjer. Trots att KGB:s omfattande spionnät utomlands lär ha rapporterat att ingen fara förelåg, hade Andropov inte haft förmåga att ta till sig denna information eftersom hans verklighetsbild var en annan och han dessutom var mycket sjuk, såväl fysiskt som psykiskt. Avhoppade KGB-agenter har långt senare avslöjat att Andropov den 9-10 november hade funderat på att starta ett kärnvapenkrig i ”förebyggande syfte”. Nästan alla människor var emellertid då, liksom nu, helt ovetande om hur nära det var att allas liv 1983 kunde ha utplånats. Lyckligtvis dog dock Andropov i början av 1984 och kalla krigets motsättningar började då sakta minska.

1984-1985

Under denna tid satt Sacharov fortfarande i husarrest. Nu blev även en del av mina andra oppositionella kollegor omplacerade. Ginzburg hade tidigare blivit mycket hårt angripen för så kallad ”idealism”, ”kosmopolitism” med mera, och hans hustru Nina sändes till arbetsläger i Gulag. Hon hade dock fått en relativt mild dom, ”endast” tre år. Som uppskattad ledamot i Sovjetunionens Vetenskapsakademi satt Ginzburg nu emellertid ganska säkert. Han var en förebild för mig, både som framstående plasmafysiker och astrofysiker [6], och dessutom som kritiker av det kommunistiska systemet. Hans positiva attityd till min forskning var mycket värdefull. Men trots allt stöd vid Lebedevinstitutet föredrog jag nu att samarbeta med kollegor vid det närbelägna Baikovinstitutet för metallurgi och materialvetenskap i Moskva. Där fortsatte förhören med mig. KGB hade samlat på sig ett stort arkiv som innehöll detaljerade uppgifter om mitt liv vid Umeå universitet, dit jag kommit 1971 som ung (trettioett år gammal) professor. Jag blev förvånad över att till och med uppgifter från min tonårstid fanns med. Uppenbarligen hade de en informationskälla i Umeå. Under 1970-talet var ju universitetet där mycket ”rött”. När jag kom till Umeå kontrollerades studentkåren av olika kommunistiska fraktioner. På väggarna utanför studenternas och lärarnas matsal hängde stora porträtt av Lenin och Stalin. En del av lärarna inom främst de humanistisk-samhällsvetenskapliga ämnesområdena omfattade också vänsterextrema åsikter. Några av dessa lärare hade dessutom nära politiska förbindelser med Sovjetunionen. KGB har ju som bekant haft många kända svenska kontakter (Wennerström, Bergling med flera) men varifrån Umeå-informationen kom har jag inte lyckats få fram. Jag misstänker dock vissa personer som tidigare arbetat vid universitetet och som numera av taktiska skäl inte längre kallar sig kommunister. En av mina ryska gästforskare i Umeå hade nämligen blivit mycket upprörd när han fick se ett bokbord med kommunistisk propagandalitteratur i en av universitetets lokaler. Incidenten kom tydligen till de sovjetiska myndigheternas kännedom. Han straffades därför omedelbart efter sin återkomst till Moskva. Detta kan naturligtvis ha varit en tillfällighet, men mina erfarenheter indikerar ett samband med diktaturregimernas sympatisörer i Umeå. Denne gästforskare är en av mina närmaste vänner och därför ansträngde jag mig till det yttersta för att reda ut orsakerna. Vissa fakta som då framkom fick livsavgörande konsekvenser även för mig själv.

Eftersom det förmodligen fanns dolda mikrofoner i samtliga rum i institutet i Moskva, började en del av mina ryska kollegor kommunicera med mig med hjälp av handskrivna lappar. Utanför institutet var vi ständigt övervakade. Vi utvecklade därför strategier för att skaka av oss våra förföljare. Detta retade naturligtvis upp KGB, men utmaningen att provocera ökade då bara hos oss. Det pågick till slut ett slags katt-och-råtta-spel med de flesta av de ingredienser som man kan finna i agentromaner. Här vill jag endast nämna en av många bisarra händelser.

Efter att en eftermiddag ha diskuterat vetenskapliga problem med en kollega gav jag honom ett av mina särtryck, som jag ville att han skulle titta på under kvällen inför morgondagens fortsatta diskussioner. På vägen hem blev emellertid min kollegas bil prejad av en annan bil. Två okända män drog ut honom ur bilen. De var endast ute efter mitt särtryck, som de följaktligen stal. Däremot brydde de sig inte om hans plånbok. Följande morgon försökte jag förklara för relevanta myndighetspersoner att alla mina publikationer är fritt tillgängliga på universitetsbiblioteken och att jag dessutom gärna ger särtryck till var och en som är intresserad. Jag ogillar dock att mina särtryck konfiskeras med våld.

Eftersom jag var speciellt inbjuden av Sovjetunionens Vetenskapsakademi och dessutom hade ett starkt stöd från företrädarna för Kungl. Vetenskapsakademien i Sverige samt Umeå universitets dåvarande rektor hade jag lyckligtvis förmånen att åtnjuta en slags ”diplomatisk immunitet”. Därför klarade jag mig själv bra trots allt.

Sacharovs återkomst och tiden efter 1986

Året 1986 blev en vändpunkt till det bättre. Michail Gorbatjov hade påverkats av omvärldens stöd för Sacharov. I december 1986 fick Sacharov det oväntade beskedet att en telefon skulle installeras i hans lägenhet. Strax därefter fick han sitt första telefonsamtal, där Gorbatjov talade om för honom att han var fri att återvända till Moskva. Återkomsten blev triumfartad, och Sacharov återupptog sitt arbete på Lebedevinstitutet. Fredspristagaren Sacharov kunde kanske ha fått ett andra Nobelpris, eftersom han var en stark kandidat till fysikpriset. Men 1989 avled han plötsligt. Påfrestningarna under exiltiden i Gorkij hade tärt alltför mycket på hans hälsa. En av hans vänner uttryckte senare vår beundran av honom med följande ord:

Fredspristagaren Andrej Sacharov (1921-1989). Frimärket utgavs i maj 1991, drygt ett halvår innan Sovjetunionen formellt upphörde att existera, (31 december 1991).

The majesty of his spirit, the power of his intellect and the purity of his soul, his chivalrous courage and selfless kindness feed my faith in the future of Russia and mankind”. [Storheten hos hans ande, kraften i hans intellekt, hans själs renhet, hans ridderliga mod och osjälviska vänlighet stöder mig i min tro på Rysslands och mänsklighetens framtid.]

Det kommunistiska systemet föll slutligen under de kritiska augustidagarna 1991. Flera av mina kollegor ställde sig då på gatorna framför stridsvagnarna. Soldaterna vägrade lyckligtvis att öppna eld mot folkmassorna, och Boris Jeltsin kunde följaktligen överta makten. Det blev nu fritt fram för fysikerna att lämna Ryssland. Många vid institutet emigrerade till bland annat USA och Israel.

Mina aktiviteter inom Sovjetunionen hade tydligen varit uppskattade. Den 25 maj 2006 blev jag således invald som ledamot i Rysslands Vetenskapsakademi. Nästan samtliga ledamöter från alla läger lär ha stött invalsförslaget, och det uppskattar jag. Men jag känner dock främst tacksamhet mot de många regimkritiker som offrade så mycket fram till 1991.

I Sverige har tyvärr historieskrivningen om denna tid i stort sett mörklagts. Birgitta Almgren skrev dock nyligen (2009) en informativ bok [7], där hon pekar ut ett antal DDR-kollaboratörer i Sverige. Boken är mycket läsvärd och den har också (i mars 2010) prisbelönats av Svenska Akademien. Akademiens dåvarande ständige sekreterare Peter Englund skrev på sin blogg:

” […] jag tycker att det är högst märkligt att en sådan välrenommerad forskare som Almgren inte tillåts fullborda sin viktiga och gedigna kartläggning genom att få tillgång till SÄPO-arkivets uppgifter om det 50-tal svenskar vilka arbetade åt östtyska Stasi. Detta är en begäran som skulle varit fullkomligt okontroversiell i de flesta andra länder, men inte här: den svenska statens hemlighetsmakeri kring delar av det Kalla krigets historia går sorgligt nog vidare;” [8]

Almgren skrev den 25 februari 2010 en artikel i DN under rubriken ”Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?”. Riksdagsmän från åtminstone fyra riksdagspartier har motionerat om att de informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna nu bör namnges. Själv har jag också nyligen vänt mig till Säpo för att få hjälp med information rörande de nu mer än tjugo år gamla kontakterna mellan Sverige och det forna Sovjetunionen. Det kortfattade beslutet blev endast: ”Din begäran avslås”. Av någon för mig outgrundlig anledning tycks Säpo vilja hemlighålla namnen på före detta sovjetkollaboratörer i Sverige.

Forum för levande historia anser ju att vi bör berätta om nazismens och kommunismens aktiviteter i Sverige och utomlands. Eftersom jag delar denna syn skriver jag den här artikeln för att informera de yngre lärarna och forskarna om vissa mörka delar av 1960-1980-talens historia. Det har i detta sammanhang dock visat sig besvärligt att skriva nutidshistoria eftersom myndigheter och delar av medieetablissemanget i Sverige alltför ofta ser med ovilja på att historien blir belyst.

 

NOTER

[1] http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:602368/FULLTEXT01.pdf

[2] Med supraledare avses material som leder elektrisk ström helt utan resistans.

[3] Stenflo, L., ”Plasmafysik i kalla krigets skugga”, Thule 2004, s. 95-105; ”Rysslands Vetenskapsakademi”, Thule 2009, s. 11-17

[4] Rubenstein, J. & Gribanov, A., ”The KGB File of Andrei Sakharov”, 2005, London: Yale Univ. Press

[5] Händelsen har även skildrats filmiskt, bland annat i en dansk film från 2014 med samma titel.

[6] Ginzburg, V.L., ”The Physics of a Lifetime”, 2001, Berlin: Springer Verlag

[7] Almgren, B., “Inte bara STASI”, 2009, Stockholm: Carlssons

[8] https://akademiblogg.wordpress.com/2010/03/15/inte-bara-stasi/