Opiumkriget i Kina

Opiumkrigen i Kina

Av Jan-Olof Erlandsson

 

De två krig som Storbritannien och Frankrike i mitten av 1800-talet (1839-1843 respektive 1856-1860) utkämpade mot Kina var på många sätt ödeläggande för kejsarriket. Imperiemakterna tvingade med våld Kina att acceptera handeln med opium samt att gå med på handelsprivilegier åt segrarmakterna. Det spelade ingen roll att en del av de imperialistiska politikerna själva fann kriget omoraliskt – det som avgjorde saken var opiumhandelns kolossala lönsamhet. Jan-Olof Erlandsson berättar här om denna föga inspirerande period i Europas historia. Som kineserna knappast har glömt.

Opiumrökare i Kina. Foto av Lai Afong ca. 1880. [Källa: Public domain]
I augusti 1793 seglade en flotta av kinesiska djonker mot Peking med den brittiska ambassadören Lord Macartney ombord med gåvor, som hade kostat 13 124 engelska pund, till Manchukejsaren. Kejsaren var nu 83 år gammal och hade regerat i 57 år men hade för tillfället lämnat Peking varför gåvorna fick lämnas i sommarpalatset. Men ingen av dessa gåvor föll de kinesiska mandarinerna i smaken. Lord Macartney mottogs av kejsaren Chien Lung i en jurta och överlämnade en låda av guld, täckt med diamanter innehållande ett brev från kung Georg III. Kineserna accepterade inte någon engelsk ambassadör i Kina och kejsaren skrev i sitt svarsbrev:

Våra vanor har inga likheter med era och även om er utsände var kapabel att förvärva rudimentära kunskaper om dem så skulle han inte kunna överföra dem till ert barbariska land……Underliga och dyra föremål intresserar mig inte. Som er ambassadör kan se med egna ögon har vi allt. Jag sätter inget värde på underliga och finurliga föremål och har inget behov av ert lands varor.

Det första engelska skepp som nådde Kina anlände 1626. 1637 angrep britterna – under befäl av kapten Weddell – fortet Bogue vid Pärlfloden för att tvinga kineserna att handla med engelska varor. Till slut beslöt kejsaren (1685) att handel fick bedrivas i Kanton. Handeln utfördes mellan kinesiska handelsmän och Engelska Ostindiska Kompaniet under viss kontroll av myndigheterna i Peking. 1785 köpte Kompaniet cirka 7 miljoner ton te årligen. Men med vad skulle engelsmännen betala? Mellan åren 1710 och 1759 hade engelsmännen betalat med guld och silver till ett värde av 27 miljoner pund men med varor för endast 9 miljoner.

Amerikanarna hade dock en vara som kineserna gärna köpte, nämligen sälskinn. Den amerikanska 93-tonnaren Betsy återkom med en vinst på 120 000 dollar efter att ha haft utlägg på 8000 dollar. År 1830 hade man dock skjutit av så många sälar att sälskinnen försvann som handelsvara.

1678 hade kineserna belagt import av opium med skatt. Den importerades för medicinsk behandling och i 77 år låg importen stadigt på 200 kistor per år. I västra Kina hade import av opium via Burma och Tibet lett till opiumrökande, vilket var förbjudet, men omfattningen var liten och det gjorde att Warren Hastings som försökte sälja opium i Macao 1782 hade så svårt att bli av med lasten att han gjorde en förlust på en kvarts miljon dollar. 1799 utfärdade kejsaren ett dekret som förbjöd både import och rökning av opium som vid det här laget hade spridit sig till kusttrakterna.

Brittiska Ostindiska Kompaniet förbjöd sina egna skepp att föra opium men dess eget, i Indien producerade opium, såldes på auktioner i Bengalen och fördes till Kina av andra handelsmän med Kompaniets goda minne.

Handeln med Kina fick alltså endast bedrivas i Kanton, en stad med 3 miljoner invånare, utanför stadsmuren i ett område som kallade Fabrikerna. ”De utländska djävlarna ” fick vistas där endast under den tid då teskörden fördes dit och det var en omfattande verksamhet för 1830 köpte Kompaniet te om 15 miljoner kilo på vars försäljning men gjorde en vinst på 1 miljon pund. Importen av te var av stor betydelse även för den brittiska staten vars utgifter till 10 % betalades av skatten på te.

De engelska textilfabrikerna, med barnarbetare, producerade för fullt och om deras varor kunde säljas i Indien och Kina så skulle detta betala en stor del av inköp av opium i Indien vilket om det såldes i Kina i sin tur skulle betala för te. Men kineserna hade siden och bomull och var lindrigt intresserade av att gå klädda i råa tyger av ull.

1821 hade kineserna stoppat all handel i två månader. Kinesiska smugglare fängslades och 3 brittiska skepp beslagtogs efter att de mutat tjänstemän. Det byggdes nu större, snabbare och bestyckade fartyg för att undkomma de kinesiska myndigheterna. Det största opiumhandlande företaget var Jardine, Matheson &Co i samarbete med Dent & Co för vilka vinsterna var så stora att inget kunde få dem att avstå från att förse Kina med opium. Det gällde dock att få med opinionen i England att gå med på hårda tag vilket innebar demonstration med väl bestyckade fartyg och gärna visa effekten av deras kanoner. England var ju världens mäktigaste sjönation medan Kina aldrig haft en flotta annat än för kustfart och försvarsanläggningar med ålderstigna och fasta kanoner som inte kunde följa ett skepp i rörelse.

Teckning av Thomas Allom, ”Kinesiska opiumrökare”, 1858, gravyr av G. Paterson.

1834 utser Engelska Ostindiska Kompaniet Lord Napier till ”Trade Commisioner” i Kina. Kontakterna mellan de brittiska handlarna i Kanton och myndigheterna har alltid förts via kinesiska handelsmän. Manchukejsarens protokoll tillåter inte direktkontakt med myndigheterna och det är inget som vicekungen i området kan ändra på. Den matematikintresserade och bufflige Lord Napier kan inte acceptera liknande arrangemang och för upp fartyg mot Kanton som skyddas längre ner i Pärlfloden av fortet Bogue. De ålderstigna kanonerna i fortet skjuter oskarpa varningsskott som Napier besvarar med att skjuta sönder fortet 200 år efter britternas förra kanonad.

De flesta köpmän är dock inte glada över stridigheterna och vicekung Lu Kun påpekar att handeln är fri så länge det inte gäller opium. Lord Napiers efterträdare, Sir Georg Robinson, försökte stoppa opiumhandeln och skrev till London:

…ett säkrare sätt vore att förbjuda odling av plantorna och beredning av opium i Brittiska Indien.

Svaret blev att han fick sparken. Näste ”Trade Commisioner” blev kapten Charles Elliot, som också ogillade opiumhanteringen, men han var lojal mot ledningen i London som officiellt talade mot opiumförsäljningen men inte var beredd att avstå från dess vinster.

Samtidigt som Kina stred mot britterna tvingades den impopulära Manchudynastin utkämpa strider mot olika rebellgrupper. Den mest framgångsrika av dessa var Taipingrebellerna som var resultatet av en sammanslagning av ”Triaderna ” och ”Hakkas” och utgjorde ett reellt hot bland annat för att  opiummissbruket  också hos kejsartrupperna var utbrett och hade försvagat dem. Hakkas utgjordes till en del av bönder men de flesta var smeder, stenarbetare och gruvarbetare. Kvinnorna band inte sina fötter som i övriga Kina och de arbetade jämlikt med männen. Taiping bekämpade opiumbruket och anlade stora sidenfabriker där inkomsterna distribuerades jämlikt. Man hade även planer på att kollektivisera land. De intog Nanking och gjorde senare ett försök att nå Peking men misslyckades. 50 år senare lyckades en Hakkas genomföra en revolution, nämligen Sun Yat Sen. Stridigheterna mot rebellerna och engelsmännen försvagade statskassan som år 1793 höll 70 miljoner tael silver år 1820 reducerats till 10 miljoner [1]. Taiping-rebellerna slogs slutligen ner 1864 med hjälp av fransmännen.

Edward Duncan, ”Brittiska Östindiska Kompaniets ångdrivna fartyg Nemesis skjuter sönder kinesiska krigsdjonker i Ansonbukten 7 januari 1841”, troligen akvarell, 1843. [Källa: Public domain]
Flera miljoner kineser var nu drogberoende och 1837 beslöt vicekejsaren Teng att slå hårt mot de kineser som seglade med opiumlast in mot kustbyarna och förstörde samtliga dessa båtar. De engelska fartygen, lastade med opium, som låg förankrade vid ön Lin Tin utanför Kanton kunde nu inte fortsätta handeln varför Georg Elliot skrev till Lord Auckland, generalguvernör i Indien:

…besök av örlogsfartyg i denna kris ……skulle ha den effekten att antingen lätta på de restriktiva ambitionerna hos provinsregeringen eller skynda på legaliseringen … och sålunda befria handel från dess tillfälliga stagnation.

Men Teng fortsatte kampen och 1838 arresterades kinesiska opiumhandlare och missbrukare över hela landet. Den engelske opiumhandlaren Jardine kände dock stort medlidande med offren:

….han har gripit och försökt strypa de stackars djävlarna utan misskund….vi har aldrig sett en så allvarlig förföljelse…

I slutet av 1838 utsåg kejsaren Lin Tse-hsu till ”High Commisioner” för att totalt utrota opiumverksamheten. Lin började med att skriva ett brev till drottning Victoria där han vädjade till henne att samarbeta med kineserna för att utrota opium. Lin antog att opium var lika förbjudet i England som i Kina och utrotandet av opiumbruket skulle förbättra hälsan för både det kinesiska folket och det engelska. Lin deklarerade att större opiumhandlare skulle avrättas och i maj 1839 hade drygt 3000 kistor beslagtagits men 50 000 väntade på att föras in på marknaden, oräknat årets skörd [2]. De engelska storhandlarna räknade dock kallt med att den engelska regeringen skulle ställa upp för dem. Och de räknade rätt. Trots att till slut 20 000 kistor opium destruerades flödade nytt opium in från Macao. Efter att en kines slagits ihjäl av några berusade engelska sjömän krävde vicekejsaren Teng att förövaren skulle överlämnas till kineserna. Engelsmännen i Macao – som var portugisiskt, även om 9 av 10 invånare var kineser – ängslades över att fängslas och började lämna Macao för att bosätta sig på skepp som låg för ankar i Hong Kong. Då engelsmännen inte överlämnade förövaren av dådet blockerade kineserna tillförseln av vatten och mat till de ankrade skeppen. Elliot lät två mindre, bestyckade fartyg gå mot byn Kowloon som dock var befäst och lyckades hindra engelsmännen från att gå iland. Elliot hade all anledning att vara orolig över vad London skulle säga om hans åtgärder. Utan godkännande från London hade han erbjudit opiumhandlarna ersättning för det beslagtagna opiet och han hade militärt angripit Kina. Samtidigt som Lins utvidgade aktiviteter började ge effekt och amerikaner och andra som accepterade att inte handla med opium lastade stora mängder te, siden och rabarber i Kanton öppnade Elliot brev från utrikesminister Palmerston som utlovade en krigsflotta från Indien kommande år.

Kommissionären Lin låter förstöra opium. Kinesisk konstnär. [Källa: Public domain]
25 juni 1840 hade större delen av den engelska flottan lämnat Kanton. Lin Tse-hsu antog att förstärkningar på floden i form av flottar och hundratals nya kanoner hade avskräckt britterna. I själva verket färdades de norrut mot ön Chou-shan i inloppet av Yangtsefloden där man räknade med att kontrollera kinesernas transport av ris till Peking. Staden Tin-hai , med 50 000 invånare försvarades av en illa utbildad milis på 800 man och sex gamla kanoner. Mot detta stod engelska fartyg med cirka 250 kanoner och britterna gav den kinesiske befälhavaren ultimatum att ge upp nästa dag vid gryningen. Befälhavaren förklarade att det var hans plikt att strida. Nästa dag öppnade 15 fartyg eld mot den försvarslösa staden som totalförstördes och dess invånare flydde ut på landsbygden. När britterna intog staden låg 2000 kineser döda mot 19 engelsmän.

William Danielli, ”Faktorier i Kanton (Guangzhou)”, troligen oljemålning 1805-10. Den tredje nationsflaggan från höger är den svenska. [Källa: Public domain]
7 januari 1841 attackerade britterna återigen fortet Bogue nedanför Kanton vilket resulterade i 600 döda kineser. Fortet raserades och 11 djonker sattes i brand. Kinesiska fiskare hade lyckats ta ett flertal engelsmän till fånga utanför deras förläggningar och för att få dem frisläppta lämnade England tillbaka ön Chou-shan men Kina tvingades samtidigt betala sex miljoner i krigsskadestånd och avstå Hong Kong till England. Kejsaren var inte nöjd, Lord Palmerston var inte mer nöjd och Elliot förvägrades underteckna den överenskommelse man tvingat kineserna till efter attacken. Palmerston ville behålla Chou-shan, ha tillgång till fler hamnar, större krigsskadestånd och att opium skulle tillåtas i laglig handel. 24 juli 1841 kunde Elliot läsa i Canton Press att han fått sparken. I oktober återtog britterna Chou-shan och därifrån fortsatte man på fastlandet och intog staden Ningpo med 250 000 invånare som också tvingades betala sina ockupanter. Därpå föll Shanghai som betalade 300 000 dollar för att undgå plundring vilket den likafullt utsattes för. Britterna fortsatte med HMS Cornwallis och dess 74 kanoner som argument till Nanking där man krävde 21 miljoner dollar att betalas under tre år. I avtalet som signerades 1842 öppnades hamnarna Amoy, Foochow, Ningpo och Shanghai för handel. Från Nanking kunde man via en kanal som förbinder Yangtse-Kiang med Hwang-Ho nå Peking per båt medan landvägen innebar stora svårigheter med höga berg. De storbolag som handlade med opium drev på för att få till stånd en legalisering av försäljningen av opium eller att med våld tvinga kejsaren att acceptera importen.

I det brittiska parlamentet talade några ledamöter om skamligheten i att tvinga på kineserna opium. En av dem var den senare premiärministern William E Gladstone vars syster Helen som då hon var sjuk hade behandlats med laudanum och vid 24 års ålder blivit missbrukare. I sin dagbok skrev Gladstone 1840:

…jag bävar för Guds dom över England för vår orättfärdighet gentemot Kina

Sidney Herbert från torypartiet:

…vi är inblandade i ett krig utan rättvis anledning… vi vanärar den brittiska fanan.

I en ledare i The Times kunde man läsa:

… Vi är skyldiga Kina moralisk kompensation för att vi plundrar dess städer och slaktar invånarna…

Det första opiumkriget brukar anges från året 1839 till 1842 och det andra kriget mellan 1856 och 1860 men tiden däremellan kan knappast kallas fredlig, åtminstone inte för kineserna.

Henry John Temple, 3:e Viscount Palmerston, ”Lord Palmerston” (1784-1865). Storbritanniens utrikesminister 1830-1851, premiärminister 1859-1865. Foto W. & D. Downey 1863. [Källa: Public domain]
Engelsmännen hade ingen avsikt att ge upp sin strävan att nå innanför Kantons stadsmur och få Kina att acceptera opium som valuta. Det gällde dock, då som nu, att finna ett skäl för att ta i med hårdhandskarna och det ansåg sig England ha fått då en kejserlig patrull klev ombord på en kinesiskägd båt, Arrow, registrerad med engelsk flagg och med engelsk kapten och tillfångatog 12 kinesiska sjömän. Hade båten en engelsk flagga hissad och var en, flera eller alla sjömännen tidigare pirater? Den hårdföre och mycket begåvade vicekungen, Yeh Ming-chen återlämnade, efter starka påtryckningar samtliga sjömän men vägrade att be om ursäkt vilket England krävt.

Under ledning av amiral Seymor angrep britterna fortifikationen och besköt även vicekungens hus samt förstörde stadsmuren. Frågan om ”Arrow” ledde även in i parlamentet i London. Lord Derby ansåg att Arrowhändelsen var:

…  den mest föraktliga ursäkt för ett krig som någonsin inträffat.

Lord Palmerston svarade som vi numera är vana att höra:

Yeh…är en av de mest våldsamma barbarer …skyldig till varje brott….

Englands nye representant i Kina blev Lord Elgin (vars far blev känd för att ha knackat loss delar av Parthenon i Aten vilka finns att beskåda i British Museum. (Se Anne Lidéns ledare i Förr och Nu nr 4 2018. ) Efter engelsmännens attack på Kanton uppmanade vicekungen Yeh de kineser som arbetade åt engelsmännen i Hong Kong att lämna ön. Samtidigt blev 400 europeer sjuka efter att ha ätit bröd från bageriet E-sing som förgiftats med arsenik. 500 arresterades men ingen skyldig stod att finna.  Däremot fick krigshetsarna i England vatten på sin kvarn och tidningsteckningar visade kineserna som barbarer som skinnflådde människor levande, högg av lemmar, svälte folk till döds som straff. Fler parlamentsledamöter som talat mot aggression förlorade sina platser vid kommande val. Lord Elgin besökte en opiumhåla för att förstå effekterna av missbruket och berättade om utmärglade och fördummade individer. Trots att han också undrade om inte Gud skulle komma att förbanna England för dess brutalitet hindrade det honom inte från att 27 december 1857 angripa Kanton tillsammans med fransmännen som ville hämnas mordet på en präst. Under 27 timmar besköts Kanton som svarade med två skott. Kanton stod i brand och totalt dog 450 kineser medan sammantaget 130 engelsmän och fransmän skadades eller dog. 300 000 dollar fördes ut från Kantons skattkammare till HMS Calcutta.

Kina tvingades acceptera de krav västmakterna ställde och i juni 1859 färdigställdes utanför Peking tre byggnader där ratificeringen av avtalen mellan Kina å ena sidan och England, Frankrike och Förenta Staterna å den andra skulle genomföras. Kina krävde att de utländska fartygen skulle ankra utanför de bommar kineserna lagt över floden och att de därifrån skulle färdas i lokala båtar till Peking. Britterna hade dock andra planer och 25 juni attackerade amiral Hope med 6 båtar bommarna över floden, men den här gången mötte man kraftfullt motstånd och Hope själv skadades svårt. Amerikaner och fransmän ryckte ut till hjälp men trots det tvingades man retirera och av 1100 soldater dödades eller skadades 434. Efter en vecka nåddes London av nyheten om bakslaget. Lord Palmerston skrev:

Vi måste på ett eller annat sätt få kineserna att ångra illdådet… vi kommer att sända sjöstridskrafter för att angripa och ockupera Peking

The Times stödde tanken på hämnd.

…skall lära dessa svekfulla horder att namnet Europa hädanefter skall bära med sig fruktan….

I augusti 1860 anföll engelsmän och fransmän gemensamt fortet Taku i floden Peh-Ho som via Tientsin leder till Peking. 1800 kineser dödades.

Samtidigt som många i England bekymrade sig över kostnaderna för kriget, vilket tvingade fram skattehöjningar, jublade profitörerna över kriget som ökade vinsterna. Men Kina fick betala och i Tientsin förklarade lord Elgin att det tidigare kravet på 4 miljoner tael silver nu fördubblades. Tientsin hölls nu som bas för angriparna och som port för handeln, vilket gav ockupanterna kontroll över försörjningen av ris till Peking. Angriparna fortsatte mot Peking och sände två ombud, Parkes som talade perfekt kinesiska, samt Henry Loch. Men då de trädde innanför gränsen till Tungchow utanför Peking gav prins Seng, befälhavare i området, order om fängslande av de båda samt övriga engelsmän och fransmän som befann sig inne i Tungchow just då. Fångarna fördes till Peking där de behandlades väl och fick sina kläder eftersända och bjöds på måltider med flera anrättningar.

Henry Brougham Loch (1827–1900), skotsk soldat och kolonialadministratör. Foto Camille Silvy1861. [Källa: Public domain]
Engelska och franska trupper ledda av general Hope Grant respektive general de Montauban måste agera så att fångarna inte skadades vid en attack men önskade inte heller att störta Manchukejsaren med risk att Taipingrebellerna tog över vilket torde ställa till större besvär för ockupanterna. Man gjorde en kringgående rörelse runt Peking till sommarpalatset några kilometer utanför staden. Där mötte de motstånd från 450 i stort sett obeväpnade eunucker. General de Montauban hade tydligt deklarerat att man skulle respektera palatset och inte stjäla några av de fantastiska föremål som fanns där. De första som tog sig in i palatset var officerare och det dröjde inte länge innan plundringen började. Soldaterna följde efter och snart nog övergick man till slå sönder och skjuta sönder speglar, vaser och annat som var svårt att föra med sig. Vem inledde plundringen, engelsmännen eller fransmännen? De skyllde senare på varandra och i Frankrike genomfördes 1874 en utfrågning om plundringen och förstörelsen efter krav från bland andra Victor Hugo.

Efter att kineserna givit upp Peking och öppnat portarna frigavs samtliga fångar, engelsmän , fransmän, sikher. Därpå beslöt Lord Elgin att sommarpalatset skulle brännas för vilket han fick kritik både på plats och senare på hemmaplan men premiärminister Palmerston var med på noterna:

Jag är hjärtligt glad … det var absolut nödvändigt.

23 oktober undertecknades avtalet i Peking av prins Kung som Manchudynastins representant.

Sju åttondelar av handeln med Kina kom därefter England att stå för och värdet för handeln mellan England, Indien och Kina översteg troligen 100 miljoner pund. Indien exporterade 105 508 kistor opium till Kina 1879. Importen av bomull till Kina ökade från 110 miljoner meter 1856 till 430 miljoner år 1880.

Den Gladstone som 1840 fördömde hanteringen med opium röstade 30 år senare ner en motion i Underhuset som riktade sig emot försäljningen av opium.

Först efter den kommunistiska revolutionen 1949 lyckades Kina få bukt med opiummissbruket.

 

NOTER

[1] 1 tael silver motsvarade ungefär 40 gram. https://en.wikipedia.org/wiki/Tael 

[2] En kista opium vägde cirka 70 kg.